Vi har haft flera massutdöenden de sista 500 miljoner åren. Några menar att vi har haft fem stycken massutdöenden (och att vi är inne i ett sjätte just nu) (se t ex denna källa). Nedan följer en text om massutdöende som bygger på en artikel om massutdöende på Wikipedia. Där listas sex massutdöende som varit för länge sedan (de har även med ett utdöende, "det första", som anses ha skett för 488 miljoner år sedan), samt ett utdöende som vi kan anses vara inne i nu. Masstudöenden hör delvis samman med stora temperaturförändringar under denna tid:
Nedan har ytterligare ett massutdöende lagts till (som vi kan kalla "nr 7"), som troligen inträffade för två miljoner år sedan (källa). Med denna numrering av antalet massutdöenden så är vi kanske just nu inne i ett 8:e massutdöende. En artikel (förutom den där påven citeras) som menar att vi är inne i ett massutdöende nu bär titeln: "This is how your world could end" (The Observer).
Nedan mer om de massutdöenden som har varit (innan vi slutligen återkommer till dagens ev massutdöende, eller i alla fall "miljöutmaning" (det vill säga den känsliga relationen mellan samhälle och natur).
Massutdöenden i jordens historia
David M. Raup och Jack Sepkoski identifierade i början av 1980-talet fem perioder av massdöd, och dessa fem anses allmänt tillhöra de viktigaste. Dessa skedde i slutet av tidsperioderna ordovicium, devon, perm, trias och krita. De fem stora och några ytterligare perioder av massdöd beskrivs nedan.
Uppgifterna om exakt hur många massutdöenden som skett under de senaste 542 miljoner åren varierar från 5 till 20. Skillnaderna beror främst på hur högt man sätter tröskeln för att betrakta arters utdöende som massutdöende, och vilka typer av data man väljer att lita mest på.
- 1. Kambrium-ordovicium-utdöendet inträffade för 488 miljoner år sedan i en serie av massutdöenden, kring övergången mellan kambrium och ordovicium. Här dog många armfotingar (brachiopoder) och parakonodonterna ut. Antalet arter av trilobiterminskade också kraftigt. Detta massutdöende räknas inte alla källor med (se t ex denna artikel).
- 2. Ordovicium-silur-utdöendet skedde för 444 miljoner år sen, i slutet av ordovicium, troligen i flera omgångar. Detta utdöende tror man beror på den Hirnantiska nedisningen som skedde på Gondwana och ledde till en sänkning av den globala havsnivån. Detta innebar att olika habitat, livsmiljöer för djur- och växtarter, minskade drastiskt.
- 3. Devonska utdöendet inträffade för 375/360 miljoner år sedan, nära övergången mellan devon och karbon. En utdragen serie av artdöd ledde till att omkring 70 % av alla arter eliminerades. Hela förloppet tog kanske 20 miljoner år, men det finns bevis för vissa perioder av hastigare artdöd.
- 4. Perm-trias-utdöendet inträffade för 251 miljoner år sedan, vid övergången mellan perm och trias, och ungefär 95 % av alla havslevande arter dog ut. Detta är det största massutdöendet i jordens historia. 53 procent av de havslevande familjernadog ut, 84 % av de vattenlevande släktena och uppskattningsvis 70 % av de landlevande arterna såsom växter, insekter och ryggradsdjur.
- 5. Trias-jura-utdöendet inträffade för 200 miljoner år sedan, vid övergången mellan trias och jura, och ungefär 20 % av de havslevande familjerna liksom alla arkosaurier förutom dinosaurierna och krokodildjuren dog ut. De sista av de stora groddjurendog också ut.
- 6. Krita/Tertiär-gränsen inträffade för 65 miljoner år sedan, vid övergången mellan krita och tertiär, och ungefär hälften av alla arter dog ut, inklusive dinosaurierna. Det tros allmänt att detta utdöende var en följd av ett nedslag av en asteroid eller en komet (se Chicxulubkratern). Detta gjorde det möjligt för däggdjuren att utvecklas och fylla många av de ekologiska nischer som frigjordes sedan dinosaurierna försvann. Även ungefär en tredjedel av alla kända däggdjur försvann i detta det senaste massutdöendet.
- (7). För ungefär två miljoner år sedan drabbades jordens stora havslevande djur av ett hittills okänt massutdöende. Det visar en schweizisk studie baserad på fossilfynd.Tänk dig ett världshav som myllrade av jättehajar, sköldpaddor, vattenlevande sengångare och sirendjur. Av de här havsdjuren dog sedan mer än hälften ut för att aldrig mer komma igen. Det var vad som hände för ungefär 2-3 miljoner år sedan, i ett hittills okänt massutdöende som framför allt drabbade jordens havslevande arter. (källa, Sveriges Radio 4 aug 2017)
Dagens massutdöende/miljöutmaning
- En enkät som American Museum of Natural History gjorde 1998 visade att 70 % av de tillfrågade biologerna såg den nuvarande tidsperioden som en tid av massutdöende. En del, såsom Edward Osborne Wilson vid universitetet Harvard, förutspår att människans påverkan på jorden med förstörelse av biosfären skulle kunna utrota hälften av alla arter under de kommande 100 åren. Forskning och ansträngningar för att bevara arter, såsom IUCNs årliga Röda listan, pekar på att vi går med en tid av allt större utrotning av arter. En del forskare tror dock på mycket lägre grad av artutrotning, och ser en eventuell katastrofal skada av ekosystemen på en mycket längre sikt. Megafaunans (exempelvis mammut, jättesengångare och sabeltandad tiger) försvinnande nära slutet av den senaste istiden räknas ibland som en del av detta moderna massutdöende av arter (källa Wikipedia).
I artikeln med titeln: "This is how your world could end" (The Observer) tas Huber & Sherwoods (2010) artikel "An Adaptability Limit to Climate Change Due to Heat Stress" upp. Utdrag därifrån:
“Lizards will be fine, birds will be fine,” Huber said, noting that life has thrived in hotter climates than even the most catastrophic projections for anthropogenic global warming. This is one reason to suspect that the collapse of civilisation might come long before we reach a proper biological mass extinction. Life has endured conditions that would be unthinkable for a highly networked global society partitioned by political borders. Of course we’re understandably concerned about the fate of civilisation and Huber says that, mass extinction or not, it’s our tenuous reliance on an ageing and inadequate infrastructure, perhaps, most ominously, on power grids, coupled with the limits of human physiology that may well bring down our world.
In 1977, when power went out for only one summer day in New York, swaths of the city devolved into something like Hobbes’s man in a state of nature. Riots swept across the city, thousands of businesses were destroyed by looters and arsonists lit more than 1,000 fires".
Svt nyheter skrev 3 maj 2015:
– Det som håller på att ske kan jämföras med de tidigare massutdöendena oavsett klimatförändringarna, på grund av landskapsförändringarna, säger Mora Aronsson, botaniker vid Artdatabanken.
– Vi människor tar allt större arealer i anspråk. Klimatförändringarna bara förvärrar problemet ännu mer.
– Även om jag har en pessimistisk syn, tror jag på människans förmåga att göra rätt om vi bara vill, säger Vivi Vajda. Och som tur är, är det väldigt svårt att utplåna allt liv. Hur stora katastroferna än varit, har alltid något liv överlevt på jorden.(källa)
Så är det nog. Den miljöutmaning som den känsliga relationen samhälle-natur utgör, kommer nog samhället att förlora, när vi nu fullföljer ett 6:e (eller 7:e, eller 8:e) massutdöende. Några arter, kanske ödlor och fåglar, kommer leva vidare. Och dessa arter kommer utvecklas och sprida sig på jorden. Kanske kommer ännu en ny och än smartare Homo sapiens utvecklas. Kanske kommer de samspela med naturen på lite klokare sätt än dagens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar