Konflikt som en social interaktion

Konflikt som en social interaktion

Jag avser att skriva om samråd kring planering av vindkraft. Det kan förekomma konflikter vid denna typ av planering/exploatering och för att förstå konflikter behövs generella tankar, teorier, kring intressekonflikter, som också konflikter kan beskrivas som. Konflikt definieras i Lars Hallgrens (2003) avhandling "I djupet av ett vattendrag" som:

en social interaktion under vilken de agerandes tillit till att interagera minskar (ibid, s 15):

Aktörssamverkan - ett sätt att minimera konflikter

Hallgren (2003), som har forskat inom miljökommunikation och hur naturresurshantering bör ske genom samverkan mellan aktörer, har funnit att det finns ett glapp mellan argument för aktörssamverkan [eller kommunikativ planering] och beskrivning av aktörssamverkan (ibid s 22).

För att förstå aktörssamverkan bättre kan en god idé, som Hallgren gör, peka på hur samma studieområde beskrivs inom andra skolor.  Inom normativ teori används begreppen: communicative planning (Sager, 1994), collaborative planning (Healy, 1997), participative planning, deliberative planning (Forester, 2001). Inom demokratiteorin används begrepp som: participative democracy, deliberative democracy samt diskursiv demokrati (Elander & Lidskog, 1999). (Hallgren 2003, s 22-23)

Hallgren (2003) föredrar termerna aktörssamverkan och kommunikativ planering. Jag fördrar termerna dialogbaserad förankring eller deliberativ demokrati (som ni ser har kärt barn, många namn; samtidigt är det lätt att se att alla termerna syftar på samma "målområde", ungefär samma sak när samråd präglat av en viss form av demokrati, deliberativ demokrati, fokuseras, någon kallar det dock bara "samrådsdemokrati"). (Fotnot: deliberativ kommer av latinets deliberativus ’övervägande’, ’överläggnings-’, av delibero ’överväga’, ’rådslå’, ’överlägga’).


Barbra Gray (1989, i Hallgren 2003, s 23) definierar samverkan (collaboration) som:

en process genom vilken parter som ser olika aspekter av ett problem konstruktivt kan undersöka olikheterna i synsätt och söka lösningar som överskrider deras egen begränsade bild av vad som är möjligt.

Hallgren (2003, s 23-24) uppfattar att det huvudsakligen är tre skäl som används vid argumentering för samverkan, deltagande och kommunikation (eller aktörssamverkan) i naturresurshanterings- och planeringsprocesser:

• Demokratisering – Man föreställer sig att beslutsfattande genom samverkan mellan berörda aktörer är ett mer demokratiskt styrelseskick, än andra planerings- och beslutssystem, baserade på experter och politisk representation. 

• Bättre beslut – Man föreställer sig att samverkan mellan berörda aktörer (inklusive experter) leder till ett både bredare och på vissa områden djupare kunskapsunderlag än beslutsunderlag som tas fram av enstaka personer. 

• Säkrare implementering – Man föreställer sig att genomförande av beslut underlättas av att de som berörs av beslutet och som följaktligen påverkar beslutets genomförande, själva har varit med och utvecklat den kunskap som beslutet baseras på och att de själva har varit med och fattat beslutet. Detta argument anses särskilt tungt då det gäller diffusa och komplexa policyfrågor, som styr t ex skötselrutiner inom jord- och skogsbruk, naturvårdsarbete, balanserat nyttjande av gemensamma resurser som t ex fisk eller recipienter, då beslutsimplementeringen i dylika frågor verkligen sker
genom enskilda aktörer. 

Förutsättningen för att dessa argument skall vara gångbara är dock att den aktuella kommunikativa planerings- eller naturresurshanteringsprocessen verkligen uppfyller de kriterier som finns upptagna i de normativa teorierna: De berörda aktörerna deltar i en gemensam lärande- och beslutsprocess i vilken de upplever att deras synsätt blir förstått av, respekterat av och har inflytande på andra aktörer, samt att de i sin tur är intresserade av att förstå, respektera och ta intryck av andra aktörer. Forskningsfrågan för den här avhandlingen, hur man kan förstå social interaktion, har vuxit fram från frågan hur vi kan förstå och känna igen om dessa kriterier är uppfyllda. 

Svaret på frågan om kriterierna är uppfyllda måste, som Hallgren (2003, s 24) skriver, sökas i förståelse för det sociala samspelet.


Två typer av planeringsmisstag

Hallgren (2003, s 24) kan tänka i huvudsak två sätt att svara på frågan om vad som orsakar planeringsmisslyckanden:

1. Planeringsunderlaget är inte tillräckligt sant.

2. De av planeringen berörda aktörerna instämmer inte i planeringsbeslutet och / eller respekterar inte varandra.

Det första svaret, planeringsunderlaget är inte tillräckligt sant, innehåller delförklaringar av typen riskerna med projektet var under- eller överskattade, konsekvenserna var felbedömda, medlen var inadekvata i förhållande till målet eller målet var inte det egentliga målet osv. 

Det är den typen av beslutsmisslyckanden som det svenska planeringssystemet i första hand är ämnat att undanröja. Medlen för att undanröja den här typen av planeringsmisslyckanden är: Reflektera mera, var smart, beräkna, undersök och utveckla kunskap, scenarier, visioner, skisser och riskanalyser. En för respektive profession adekvat grundarsenal för detta ingår i snart sagt alla yrkesutbildningar, läkare, agronomer, ekonomer, arkitekter.

Det andra svaret,  att beslutet inte är förankrat bland människor som berörs av det, att den kunskap varpå beslutet är grundat är omtvistad och ifrågasatt, att de mål vilka väntas bli uppfyllda av beslutet är omtvistade eller ifrågasatta, att människor känner sig manipulerade eller lurade, överkörda eller ifrågasatta. 

Medlen för att undanröja den här typen av planeringsmisslyckanden är, som Hallgren (2003, s 25) skriver:

aktörssamverkan och kommunikativ planering: Involvera berörda människor i planeringsprocessen, skapa förutsättningar för perspektivtagande, låt människors kunskap bli synlig i planeringsprocessen, försäkra dig om att människor känner sig respekterade av både planeringsansvarig och andra aktörer, försäkra dig om att människors tillit till planeringsarenan upprätthålls. Om människors respekt för och tillit till varandra och planeringsprocessen minskar, se till att häva det och återställ tillitsnivån innan planeringen fortskrider. Detta kräver en kompetens som det bara undantagsvis undervisas om på planeringsutbildningar, och en typ av planeringssystem som vi bara delvis har i Sverige (i form av de ur kommunikationssynpunkt ganska svaga formerna samråd och remissförfarande).

Vad man inom aktörssamverkan (eller deliberativ demokrati) vill att berörda aktörerna ska reflektera över kan kort "sammanfattas", som Hallgren (2003, s 25) gör, genom en mening i Johan Asplunds (1970) bok "Om undran inför samhället": Så kan man också se det.

De första typen av planeringsmisslyckande ryms inom ett paradigm som kan kallas "det kalkylerande miljöparadigmet". Ett paradigm där miljöexperter är  inriktade på centrala frågor. Den andra typen av planeringsmisslyckanden, som fokuseras inom "deliberativ demokrati"/samrådsdemokrati, rör just hur väl kommunikationen fungerar kring lokala frågor. Emmelin & Lerman (2006) har tagit fram följande tankemodell för att positionera dessa båda typer av utgångspunkter/paradigm, "Två paradigm i styrning av landskapet":

Som Hallgren (2003, s 25) skriver så är en förutsättning för att människor verkligen skall kunna utveckla den kunskap tillsammans som behövs för att kunna undvika planeringsmisstag av typ 1 ovan, att man också lyckas undvika planeringsmisstag av typ 2. Min tanke är att se hur vissa aktörer fört in "deliberativ demokrati"/samrådsdemokrati in i MKB-miljöparadigmet.



Mer om det som undersöks i Hallgrens avhandling
Ornitolog vill ha ådebatt
Strid om invallning av Emån går vidare (dec 2014)
Emån.
Ny dom stoppar skydd mot översvämningar vid Emån (nov 2015; själva domen)
Bevarandeplan för Emån i Kalmar län


Källor
Emmelin & Lerman (2006) Styrning och markanvändning och miljö. Rapport till ansvarskommittén, Statens offentliga utredningar. I Naturvårdsverket (2015) Hållbar mobilitet och miljöhänsyn i transportplanering.